Tankar om arbets-livet

Jag sitter vid min farfars sängkant på äldreboendet.
Det är hans sista dagar i livet.
Han ligger och sover lugnt i sängen.
Tar ibland min hand.

Jag känner mig tacksam för att jag kan vara här.
Att jag kunde ta beslutet att idag jobbar jag härifrån.
Så att jag kan vara nära,
i hans livs slutskede.

Jag tänker på en egen kamp jag haft den senaste tiden.
Motståndet jag känner i mig till att söka “vanliga” jobb.
Att ta anställning hos ett företag
och ge dem 100% av min arbetstid.
Låta någon annan bestämma hur min tid ska spenderas.
Det känns fel i hela min kropp.
Jag har verkligen försökt skriva de där ansökningarna,
men motståndet är totalt.
Jag har funderat på varför.

Nu när jag sitter här bredvid farfar,
Så inser jag att jag förmodligen inte hade kunnat sitta här
om jag haft ett ”vanligt jobb”.
Det är så inarbetat i systemet,
att farfars sista dagar tas om hand om andra.
Andra som ger sin tid för att ta hand om våra äldre.
Så att vi som arbetsföra familjemedlemmar
ska kunna vara på våra jobb.
När han tar sina sista andetag.

Nu när jag sitter här bredvid farfar,
så känns mitt intuitiva motstånd mot att ta en vanlig heltidstjänst,
helt rimligt. Rent av livgivande.

Nu när jag sitter här bredvid farfar,
förstår jag varför jag valt banan av eget företagande.
Allt annat känns bara fel.
Det känns vrickat.
Bakvänt.

Idag sitter jag och jobbar bredvid farfar.
Han som möjliggjort att jag sitter här.

Farfar påminner mig också om att arbetssystemet funkar för vissa.
Han hittade själv sin passion för tandläkaryrket tidigt i livet.
Och det utförde han med glädje under hela sitt yrkesverksamma liv.
Han arbetade jämsides min farmor, som han mötte på ”Käftis”.
På sin fritid spelade han fiol på semiprofessionell nivå.
Hade han velat leva på musiken? Jag vet inte.
Men jag upplevde det som att han verkligen tyckte om sitt liv.
Arbetssystemet funkade väl för honom.

Jag har också haft anställning på ett företag
som hade en mer livsorienterad syn på sina anställda och företagets syfte.
I mitt anställningsavtal fanns utrymme för vad som kallades ”crash mode”.
I upp till fem dagar kunde vi vara hemma för att ta hand om oss själva
Vid tex PMS, relationskris, livskrisande
eller som nu, att ta hand om en familjemedlem.

Så ja, det finns många goda exempel,
både på där rådande inställning till arbete funkar
och där nya perspektiv på det får plats.

Med denna text vill jag bjuda in frågorna:
Vad är livfrämjande arbete för dig?
Hur kan ett livsorienterat arbetsliv se ut?
Och ännu mer i detalj:
Hur kan vi utveckla anställningsavtal som är orienterade efter att främja liv?

Om du fick bestämma, om du tillåter dig att drömma, hur skulle ditt arbetsliv se ut?

Tack farfar.
Tack för livet.